Matspjälkningssystemet

Här kan du läsa om matspjälkningssystemet och om förändringar eller sjukdomar där

Introduktion

Matspjälkningssystemet förser kroppen med de näringsämnen som är nödvändiga för cellernas funktion och uppbyggnad. Den föda vi äter sönderdelas och näringsämnena tas upp i blodet och transporteras vidare till kroppens celler. De delar av födan som inte förts med blodet fortsätter istället i mag- och tarmkanalen för att sedan utsöndras som avföring. Matspjälkningssystemet består av mag- och tarmkanalen och hjälporgan (accessoriska organ) såsom spottkörtlarna, lever och bukspottkörteln.

Mag- och tarmkanalen + hjälporgan

Munhåla

Cavum Oris

Är ett slemhinnebeklätt hålrum (flerskiktat skivepitel). Framtill skyddas munhålan av läpparna. Kinderna utgör sidorna av hålrummet och gommen utgör taket. Gommen skiljer munhålan från näshålan och den främre delen av gommen kallas för hårda gommen medan den bakre delen kallas för mjuka gommen. Mjuka gommens bakre nedåtgående del kallas för gomsegel och ser till så att inte mat kommer upp i näshålan, gomseglet har ett utskott som kallas gomspene. I botten av munhålan finns tungan som är uppbyggd av tvärstrimmiga muskelceller. Tungan hjälper till att flytta runt maten vi äter så att den kan bearbetas i munnen, tungan hjälper också till att föra maten bakåt mot svalget så att vi kan svälja. Tungans yta är också beklädd av sensoriska celler som gör att vi kan uppfatta konsistens, smak och temperatur.

I munhålan finns också tänder som är viktig för den första mekaniska bearbetningen av födan och det görs genom att vi tuggat maten. Tänderna består av en krona och en rot. Kronan är den emaljklädda del av tanden som vi kan se ovanför tandköttet. Roten är den del av tanden som går ner i käkbenet. Krona och rot sitter ihop via tandhalsen. Rotens utsida täcka av cement och det är i det som ligament håller fast roten i käkbenet. Dentin bygger upp tandkroppen och är det material som ligger under emaljen och som omger pulpan. Pulpan är ett hålrum som innehåller blodkärl, nerver och bindkärl. Den del av pulpan som finns i tandroten benämns för rotkanal.

I underkäksbotten, framför örat (öronspottkörtel) och under tungan sitter spottkörtlar. De utsöndrar sekret (saliv) i munhålan. Saliven smörjer och mjukar upp födan så att den kan formas till en bolus (mat-tugga), så att vi lättare kan svälja det. I saliven finns enzymet amylas som inleder spjälkningen av kolhydrater.

Svalg

Pharynx

Delas in i tre olika delar; den övre delen mot näsan, den mellersta-bakre delen som angränsar mot munhålan och den nedre delen. I den nedre delen finns struphuvudet och matstrupen (esofagus). Struphuvudets ingång skyddas av struplocket (epiglottis). Struplocket är en slemhinnebeklädd broskskiva som fäster in i tungroten och tungbenet via ligament. När vi sväljer skjuter struplocket bakåt och täcker ingången till luftvägarna så att mat och dryck inte hamnar i matstrupen.

Matstrupe

Esofagus

Är ett långt muskulärt rör som förbinder munhålan och magsäcken. Här transporteras maten genom peristaltiska rörelser till magsäcken. Matstrupen börjar bakom struphuvudet och går ner bakom luftstrupe, genom diafragma och sen in i magsäckens övre de. Matstrupen har två ringmuskler; den övre som finns vid matstrupens början och den nedre esofagussfinktern som finns vid övergången mot magsäcken. Sfinktrarna sluter sig så att maten inte åker i fel riktning. Om den nedre sfinktern inte sluter sig så uppstår reflux av födan och magsaften, brukar kallas för halsbränna eller sura uppstötningar. Födan transporteras genom matstrupen på ca 10 sekunder medan dryck transporteras inom ett par sekunder.

Magsäck

Ventriculus

Finns strax under diafragman och något åt vänster om kroppens medellinje. Magsäcken börjar vid matstrupens öppning och den övre magmunnen (cardia) och slutar vid den nedre magmunnen (pylorus) där tunntarmen sedan börjar. Nedre magmunnen har en ringformad glatt muskel. När ringmuskel kontraheras hindras maten i magsäcken från att åka till tunntarmen. Magsäcken omges av tre muskellager som hjälper till att bearbeta och blanda födan samt att transportera födan vidare mot tunntarmen. I magsäcken börjar också den kemiska nedbrytningen av proteiner. I magslemhinnans veck finns slemproducerande celler, parietalceller och huvudceller. De slembildande cellerna bildar slem som ska skydda magsäckens slemhinna, parietalcellerna utsöndrar saltsyra (som dödar mikroorganismer, bryter ned föda och aktiverar enzymer) och intrinsic factor (som är nödvändig för upptag av B12 vitamin i tunntarmen). Huvudcellerna utsöndrar pepsinogen som omvandlas till pepsin när den når slemhinneytan. Pepsin är det enzym som spjälkar protein. De substanser som utsöndras i magsäcken kallas gemensamt för magsaft. I magslemhinnans botten finns också G-celler som frisätter gastrin till blodet som i sin tur stimulerar magsaftsekretion och magsäckens kontraktioner. I den sista delen av magsäcken har maten en trögflytande konsistens, som gröt och kallas för kymus.

Tunntarmen

Duodenum, jejunum, ileum

Tunntarmen börjar vid magsäckens slut och löper sedan ringlande tills den inträder i tjocktarmen. Tunntarmen är ca 5 meter lång och delas in i tre delar; duodenum (tolvfingertarmen), jejunum och ileum. Den första delen av tunntarmen innehåller kemoreceptorer som registrerar sammansättningen av kymusen och kan portionerar ut rätt mängd från magsäcken. Kymusen som anländer till tunntarmen är inte färdig spjälkad och har pga saltsyran i magsäcken ett mycket lågt pH. Skulle kymusen vara för salt, sur eller fet så sker tömningen från magsäcken långsammare så att bukspott och gallsyror hinner levereras i den takt som födan anländer.

Bukspottkörteln (pancreas) sitter under magsäcken och löper från tolvfingertarmen rakt väster ut mot mjälten. Bukspottkörteln utsöndrar ca 1 liter bukspott / dygn till tolvfingertarmen. Bukspott är basiskt och neutraliserar bl.a. den sura magsaften från magsäcken vilket förhindrar skador på tunntarmen slemhinna och skapar en optimal miljö för enzymerna i bukspottet. Enzymerna i bukspottet är viktiga och spjälkar tre födoämnen; pancreasamylas (spjälkar kolhydrater), pancreaslipas (spjälkar triglycerider) och proteinaser (spjälkar proteiner).

Levern (hepar) är kroppens största körtel, bestående av fyra lober och finns på höger sida strax under diafragman. Levern bildar gallsaft som lagras i gallblåsan. Från gallblåsan finns utförsgång till tunntarmen. Gallsaften från gallblåsan hjälper till att finfördela fettet i tunntarmen.

Ca 90% av all abrosption av näringsämnen sker i tunntarmen, ffa i duodenum och jejunums början. Tunntarmsslemhinnan är rikligt veckad och består av små utskott, tarmludd (vili), epitelcellerna som bygger upp slemhinnan har speciella utskott i sina cellmembran så kallade mikrovilli som vetter in mot tarmens hålrum (lumen) där alla näringsämnen finns. Inuti varje villi finns blod- och lymfkärl i form av kapillärer. När näringsämnena absorberats genom tunntarmens epitelceller så tas de upp av kapillärer och lymfkapillärer. Villi och mikrovilli avtar successivt mot tunntarmens slut. I slutet av tunntarmen finns rikt med lymfvävnad i slemhinnan som skyddar från bakterieangrepp.

Genom portådern kommer venöst blod in till levern från bl.a. mag- och tarmkanalen, bukspottkörteln och mjälten. Många av de ämnen som förs med blodet från tarmen kan lagras i levern. Gifter som intas kan också avlägsnas från blodet med hjälp av levern. Det bildas t.ex. ammoniak från proteinmetabolism och då omgörs ammoniaken till urea för utsöndring via njurarna.

Tjocktarmen

Caecum, colon och rectum

Är ca 1,5 m lång och har en större diameter än tunntarmen. Tjocktarmen delas in i tre delar; caecum (blindtarm), colon och rectum. I tjocktarmen har vatten och joner (elektrolyter) en sista möjlighet att absorberas. Tjocktarmens slemhinna har inga villi eftersom den mesta av födan redan absorberats i tunntarmen. Slemhinnan innehåller dock stora mängder av slemproducerade celler och slemmet är rikt på vätekarbonat. Slemmet fungerar som smörjmedel och underlättar därmed transporten av tarminnehållet. I tjocktarmen finns också rikligt med bakterier ca 1,5 kg och den här bakteriefloran kallas för mikrobiota. Den första delen av tjocktarmen är caecum (blindtarmen), det är en tillfällig lagringsplats för tarminnehållet som fortfarande är flytande. Colon löper runt tunntarmen och absorberar ca 0,5-1,5 l vatten/dygn. Det gör att det flytande tarminnehållet (kymusen) successivt minskar och övergår i en fastare form, fekalier när det når rectum. När övre delen av rectum fylls och töjs stimuleras tarmtömningsreflexen, nu uppstår känslan av att behöva gå på toaletten.

Analkanalen

Är den sista lilla delen av tarmen och har en inre och en yttre ringmuskel (sfinkter). När peristaltiken pressar tarminnehållet från rectum ner i analkanalen öppnas den inre sfinktern automatiskt. Den yttre sfinkter styrs av viljan och slappnas först av om det finns en möjlighet att gå på toaletten och tarmtömningen sker då ut från anus (analkanalens öppning).

Källa:

Den här sidan saknar källhänvisning.

Sidan senast uppdaterad: 2023-03-17