Svåra beteendesituationer

Här kan du läsa om svåra beteendesituationer

Introduktion

Svåra beteendesituationer, ofta kallat beteendeproblem handlar om situationer där en patient / omsorgstagares beteenden och personalens metoder inte fungerar som tänkt. Det kan leda till känslor av maktlöshet. I en sådan situation är det vanligt att personal blir krävande och konfronterande. Det är givetvis inte optimalt. 

När en patient / omsorgstagare inte känner att de kan påverka sin situation kan de uppleva sig vara i personalens eller sjukdomens våld. Känslan av maktlöshet öka också i takt med att deras förmågor minskar. Äldre personer som klarat sig själva större delen av livet och som deltagit i samhällslivet, har nu gått och blivit beroende av andra. Endel ser kanske också hur deras beroende kommer att öka i framtiden. Känslan av maktlöshet är förödande. 

Det är inte bara patienten / omsorgstagarens som kan uppleva maktlöshet, även personal kan uppleva denna förödande känslan. När det sker resulterar det ofta i att personalen blir krävande och konfronterande mot patienten / omsorgstagaren. Den stämningen och misstron som uppstår mellan patient / omsorgstagare och personal kan också leda till hårda tilltal och våld. Det kan också gå så långt att personalen börjar att undvika patienten / omsorgstagaren. 

Som personal har vi ett viktigt ansvar att se till att de personer som behöver stöd i vardagen får det. De ska kunna leva ett så fullvärdigt liv som möjligt. Äldre personer med demenssjukdom kan uppvisa endel beteenden som kan försvårar för personalen. Vår uppgift som personal är inte att fostra de äldre eller lära de att uppföra sig. Vårt uppgift är istället att hantera och förebygga deras negativa beteenden så att de kan ha ett fungerande liv. 

Identitetsbefrämjande vård och omsorg

Identitetsfrämjande vård och omsorg kallas ofta även personcentrerad vård och omsorg. Det innebär att vi i första hand bör se personen och inte enbart diagnosen. Detta är egentligen en grundläggande mänsklig självklarhet, men som tyvärr ibland glöms bort. Vi måste betrakta patienten eller omsorgstagaren som en individ och inte enbart som ett objekt för vård och omsorg.

Det är fortfarande alltför vanligt att personer med demenssjukdom behandlas som om de vore "levande döda". Sjukdomen kan ibland ge intrycket att personen har upphört att existera och att det endast återstår ett tomt skal, kroppen. Ett sådant synsätt hindrar oss från att tillhandahålla en humanistisk vård. Det finns då en risk att vi enbart möter personens mest grundläggande fysiska behov, såsom näring, hygien, urinering, avföring, andning och cirkulation. För att kunna erbjuda en god och humanistisk vård måste vi utgå ifrån att personen fortfarande är närvarande, även om sjukdomen gör att personen blir allt mer skymd av de svåra symptom och funktionsnedsättningar som sjukdomen medför. Personer med demenssjukdom kan ha svårigheter att uttrycka sin personlighet, sina behov, känslor och upplevelser.

Psykologen Tom Kitwood upptäckte att individer som behandlas som personer uppvisar mer mänskligt beteende än om de behandlades som objekt. Sättet vi utför omsorg på kan alltså påverka hur en person med demenssjukdom hanterar sin sjukdom. Kitwoods forskning resulterade i identifieringen av fem grundläggande psykologiska behov som är avgörande för personer med demens att bibehålla en högre funktionsnivå längre:

1. Bekräftelse av personens värde: Att visa respekt och värme gentemot personen och försäkra dem om att de är värdefulla och betydelsefulla. Det är viktigt att de känner sig inkluderade, som en del av gemenskapen och av ett större sammanhang. 

2. Trygghet och tröst: Skapa en miljö som ger en känsla av trygghet och lugn för att minska oro och ångest.  Tröst i form av närhet, ömhet och lindring av ångest och oro. Ge trygghet genom att det finns en medmänniska i närheten. Vi som personal behöver hålla ihop helheten när det finns risk för kollaps. Vi behöver stödja personen att återta kontrollen om de förlorar sin självkontroll. 

3. Relationer och tillhörighet: Att uppmuntra meningsfulla interaktioner och sociala relationer som bevarar personens känsla av att tillhöra en gemenskap.  Personen behöver känna sig uppskattad, obeoende av det egna kaoset. 

4. Identitet och självbild: Att bevara personens känsla av identitet och självbild, och erkänna deras livshistoria och värderingar. Att bli sedd och hörd och tagen på allvar. 

5. Aktivitet och delaktighet: Att inkludera personen i meningsfulla aktiviteter och beslut som ger dem en känsla av kontroll och ändamål. De ska bygga på personens förmågor och livshistoria. Personen behöver vara md i livsprocesserna och  de vardagliga aktiviteterna. 

Viktiga principer

1. Vem är det som har problem? - Utgå ifrån att det är vi som, när vi inte har metoder som fungerar på ett beteende, som har problem och alltså inte den personen som uppvisar ett beteende.

2. Människor som kan uppföra sig gör det - Utgå ifrån att patienten / omsorgstagaren uppför sig om denne kan det och skulle den inte uppföra sig så är det för att den inte kan det, åtminstone inte i just den situationen. För att uppföra sig krävs komplexa krav och förutsättningar. Vilka krav och förväntningar har vi på personen förmågor? kan personen uppfylla de?

• Har personen förmåga att beräkna orsak och verkan i komplexa sammanhang? (Behövs för att beräkna konsekvenserna av sina egna handlanden och för att skapa en bild av vad som kommer att hända).
• Förmåga att starta, strukturera, planera och genomföra aktiviteter? (Kräver även arbetsminnet dvs att man vet vad man gör, hur långt man kommit och när man är klar).
• Förmåga att praktiskt utföra en handling. (Personer med demens kan drabbas av apraxi vilket innebär att de praktiska färdigheterna och förmågan till automatiska handlingar försvinner).
• Förmåga att bearbeta sinnesintryck och förstå världen. (Personer med demens uppfattar världen på ett annorlunda sätt. De kan ha svårt att förstå, känna igen och tolka det som de ser och hör, vilket kan leda till misstolkningar i vardagen.)
• Förmåga att förstå vad andra säger. (Försvagas ofta vid demensutveckling. Ibland är det uppenbart när det inte finns några språkliga förmågor kvar i andra fall kan vi bli lurade genom att de använder sig av ett begränsat antal fraser t.ex. "ja", "så är det ju" och "säger du det".)
• Förmåga att uttrycka sig språkligt. (En person som inte säger så mycket, där vi kanske tror att personen inte är särskilt social,, kanske egentligen handlar om att denne inte kan uttrycka sig.)
• Förmåga att komma ihåg medan man tänker. (Arbetsminnet, många med demens har svårt att både komma ihåg och bearbeta den information som finns i huvudet. Här kanske man inte kan använda muntliga instruktioner, utan kan behöva ge annat stöd t.ex. genom att berätta att en person ska duscha (hörsel) samtidigt som man håller fram en handduk (syn). Det kan också handla om att ge stöd genom att utföra en hel aktivitet med personligt stöd eller med hjälp av listor.)
• Förmåga att tänka snabbt. (Vid demens har många långsam bearbetningshastighet och kan därför endast fokusera på en sak i taget och i sin egen takt. Ska vi visa något behöver det göras långsamt så personen hinner hänga med.)
• Förmåga att dela sin uppmärksamhet. (Det kan vara svårt för personen med demens att t.ex. lyssna på oss medan radion står på.)
• Förmåga att komma ihåg och lära in. (Vi har ofta förväntningar på att personer på äldreboendet trots att de har nedsatt minne, ska komma ihåg vad vi precis sagt och lära sig saker de inte kan sedan tidigare. Vi kan dock till viss del lära deras kropp omedvetet. Vi kan använda kroppslig kunskap för att få vardagen att gå ihop för dem.)
• Förmåga att hålla tillbaka impulser. (Många med demens regerar direkt på det som sker i en situation och kan inte låta bli att reagera om impulsen kommer. Vi kan behöva kolla på vilka impulser som skapats genom regler och bemötande. En regel som handlar om något som inte får göras kan skapa impulser att göra just det.)
• Förmåga till uthållighet. (Vissa har mycket svårare än andra att vänta. Det kan vara svårt att genomföra aktiviteter som kräver koncentration en längre stund. Det beror på nedsatt förmåga att fokusera och att vänta med att få ett behov mött. Ett "vänta" kan därför vara mycket svårt för en person med demenssjukdom.)
• Förmåga till flexibilitet eller att ställa om snabbt. (Personer med demens kan ha oerhört svårt för att hantera förändring även om den kanske är nödvändig.)
• Förmåga att beräkna andras tankar, känslor och handlingar. (Social kompetens, endel kan kan förlora förmågan att se sin egen roll i det som går fel och att sätta sig in i hur situationer och beteenden upplevs av andra. De har svårt att beräkna andras avsikter. De kanske inte vet vad vi vill. Flyttar de till ett äldreboende med andra människor kan kraven och förväntningarna på social kompetens öka och då orsaka problematiska beteendesituationer.)
• Förmåga att känna empati eller ta sig andra människors perspektiv. (Ofta försvagad hos personer med demenssjukdom eller andra hjärnskador. Att se något från någon annans perspektiv är oerhört komplext. Det kan därför vara oerhört svårt för en person med demens att förstå att vi har många andra boenden att ta hand om också och att personen kan behöva vänta en stund, vi kan oftast därför heller inte ha en förväntning om att en person med demens ska förstå detta. Ändå förväntar vi oss det ofta och kan tycka att de är elaka och själviska som inte kan förstå det.)
• Förmåga att hantera stress. (Hur stresståliga vi är varierar. Ålder och demenssjukdom gör ofta att man blir mer stresskänslig.)
• Förmåga att säga ja. (Om en person med demens har svårt att säga ja måste vi försöka öka personens delaktighet t.ex. fråga på olika sätt eller presentera alternativ. Vi har också en tendens att säga nej till sådant vi inte förstår. Kanske behöver vi fråga fler gånger så att personen hinner bearbeta det vi sagt).
• Förmåga till affektreglering. (Hur vi kan lugna oss själva och hålla oss lugna. Den ökar med åldern fram till vuxenlivet och minskar sedan när vi blir gamla. Personer med frontal-påverkan drabbas värre och hos de blir förmågan sämre och sämre. Det handlar om en förmåga och inte en vilja. Ingen vill förlora kontrollen över sina känslor.)

3. Människor gör det som ger mest mening i varje situation - Utgå ifrån att vi gör sådant som ger mest mening i varje situation. Vi skapar mening genom att väga ihop intryck och minnesbilder. Vi kan ändra ett beteende genom att påverka de faktorerna.

4. Den som tar ansvar kan påverka - Utgå ifrån att vi själva måste komma på hur vi ska åstadkomma en förändring. Inte vad andra ska göra. När våra metoder inte fungerar hamnar vi i metodtaket och lägger ofta över skulden på andra t.ex. "Hen borde ju kunna uppföra sig", "om du inte slutar kör vi in dig på rummet", "om bara dagpersonalen kunde ha aktiverade N.N så skulle hen varit lugn". Vi måste tänka "vad kan vi själva göra för att ta ansvar?" vi kan inte lägga ansvar på andra t.ex. boende, närstående, kollegor eller chefer.

5. Personer med demens lär inte längre - Utgå ifrån att personer med demens inte kan lära sig längre. De är vuxna människor som lärt sig saker genom sitt liv, men som kanske inte kan vissa saker längre. Om en person med demens inte uppför sig så handlar det alltså inte om att personen inte lärt sig uppföra sig, utan att personen i den aktuella situationen inte kan det. Att försöka uppfostra eller straffa en person med demens är inte rimligt. Det förutsätter att de har förmågor som de pga sina hjärnskador inte längre har. Vi behöver därför använda metoder som inte bygger på att de ska lära sig av dem. Vi behöver metoder för att förebygga och hantera beteendena. T.ex. kan förebyggande vara att engagera personen i meningsfulla aktiviteter medan en hantering om beteendet ändå uppstår t.ex. kan vara avledningar.

6. Man behöver självkontroll för att kunna samarbeta - Utgå ifrån att det krävs självkontroll för att samarbeta. En person i affekt kan inte tänka som vanligt utan reagerar på impulser i högre grad än annars. Äldre som förlorar förmågor och kognitiva funktioner kan få svårigheter med affektregleringsförmågan. När man förlorar självkontrollen kan vi bli ledsna eller agera med ilska. Samarbete kräver att två personer anpassar sitt beteende efter varandra. Det krävs att båda har kontroll över sig själva. Vi behöver se till att personen med demens har kontroll över sig själv.

7. Alla gör vad de kan för att bevara självkontrollen - Utgå ifrån att vi gör allt vi kan för att inte förlora självkontrollen. Vi gör vad vi kan för att inte hamna i kaos. Ingen vill skrika, slåss eller kasta möbler.

Bra metoder för att bevara självkontrollen kan vara att:

• Försöka gå undan från en jobbig situation,
• Intala sig att det kommer att gå bra och koncentrera sig på det,
• Man kan göra sådant man är vad vid så att man känner sig trygg (här kan t.ex. personer med demens försöka ta sig hem eller till jobbet),
• Söka stöd hos personalen.

I andra fall används metoder som kan upplevas effektiva men som inte tas emot lika bra av omgivningen:

• Vägra delta / bara säga nej (enkel metod men som skapar många konflikter mellan personal och boende),
• Ljuga för att klara av den svåra situationen (dementa ljuger inte särskilt bra eftersom de inte kan räkna ut hur andra tänker, känner och upplever saker),
• Hota med att gå iväg eller slåss,
• Springa ifrån,
• Slå mot andra så att de håller sig borta,
• Söka social bekräftelse (använder glåpord m.m.).

Våra metoder behöver hjälpa personen att behålla sin självkontroll inte att själva ta kontrollen.

8. Affekt smittar - Utgå ifrån att affekt smittar. Är vi bland glada människor är vi mer glada än med de som är deprimerade. Vi behöver därför vara uppmärksamma på våra egna känslor och de boendes. Vi kan använda strategier för att minska affekten hos dem och på så vis förebygga och hantera eventuella problembeteenden. 

9. Den som vinner förlorar - Utgå ifrån att ingen ensidigt ska vinna. Vinner vi som personal en konflikt så förlorar vi samtidigt eftersom det inte kan öka personens livskvalitet eller vilja att samarbeta. Vi vill att båda ska vinna och för det krävs det att vi båda går åt samma håll. 

10. Konflikt består av lösningar - Utgå ifrån att konflikter består av lösningar. Vi behöver hitta lösningar som inte skapar fler konflikter. Vi behöver därför kolla på effekterna av våra lösningar. 

11.  Pedagogiska nederlag kräver en handlingsplan - Utgå ifrån att det vid pedagogiska nederlag krävs en handlingsplan. Det vill säga när det uppstår situationer där vi kanske behövt använda nödvärn för att personen eller någon annan inte ska skadas så behöver vi skapa en plan för vad som ska göras om det händer igen. 

12. Pedagogik och omsorg är att ställa rätt krav på ett sätt som fungerar - Utgå ifrån att pedagogik kan användas som verktyg för att ställa krav inom omsorgen. Det handlar om att få personer att samarbeta och göra något som de annars inte skulle ha gjort. Det räcker inte att ställa krav på personer med demens, för att lyckas behöver  vi få de att göra det som är bra för dem. 

13. Att leda är att samarbeta - Utgå ifrån att det krävs samarbete för att leda. De äldre med demens vet inte att det är personalen som bestämmer. De anser att de själva bestämmer. Vi behöver få de att välja att samarbeta. Vi ska inte vara auktoritära. Vi behöver få de att göra det som är bra för dem samtidigt som de får en känsla av att det är de själva som bestämmer.